Viltspårskarriären var ganska snabbt avklarad. Fem starter på drygt fyra månader. Träningen påbörjades när snön hade smält undan en del och Garbo var sex-sju månader. Och den sista arbetsmeriten i championatet klarade hon dagen efter sin trettonmånadersdag.

Anledningen till att vi inte har fortsatt är att vi har så mycket annat att träna på. Dessutom tycker jag att det är bökigt att söla med blod. Och eftersom Garbo lika gärna följer personspår ägnar vi oss åt det istället. För klöven är hon inte överdrivet intresserad av förrän jag börjar kampa med den. På flera av proven låtsades hon faktiskt inte ens se den, trots att hon nästan gick över den. Klöven betydde ju att det roliga spårandet var över.

Att få jobba med meningsfyllda nosuppgifter är viktigt för hundar, framför allt om de är av jaktras. Därför är min ambition att se till att Garbo får göra det regelbundet. Annars tenderar hon bara att hitta egna saker att spåra för att tillfredsställa sitt medfödda behov.

När Garbo spårar är hon, så klart, som mest rastypisk – självständig, uthållig, entusiastisk, självsäker, metodisk och för det mesta helt fokuserad på sin uppgift. För mig är det oftast en fröjd att hålla i linan.

Men på grund av att jag har svårt att ta mig fram i terrängen har Garbo också varit tvungen att lära sig självbehärskningens svåra konst. Rätt som det är snubblar jag, antingen på mina egna fötter eller på någon förarglig rot eller liknande. Garbo väntar alltså, till många viltspårsdomares förvåning, lugnt och stilla på att jag ska komma i ordning igen och ge henne klartecken att fortsätta. Och det är definitivt ingen nackdel.

För även om spårarbetet är något som hon måste kunna klara på egen hand är det viktigt att hon håller huvudet kallt och lär sig att även spårarbetet är ett tillfredsställande samarbete. Garbo får börja spåra när jag ger klartecken och jag förväntar mig att hon ska hålla sig på det spår jag vill så att hon hittar klöven åt mig. Därför ser jag till att det är mycket lönsamt att göra just det.