Garbos utställningskarriär var kort – och ganska misslyckad. Men det är inget som jag sörjer. Vi sysselsätter oss med roligare och mer givande aktiviteter i stället.

Vi deltog i tre officiella utställningar. I juniorklass fick Garbo en etta och placerade sig sist i konkurrensen, och i jaktklass har hon fått blått band två gånger. Och vid en jämförelse med rasstandarden är det vad hennes exteriör kan anses vara värd.

Jag skulle beskriva den så här:
Liten tik av god typ med perfekt uttryck. Spänstiga och parallella rörelser. Härlig färg med djup svärta i täckhåren. Pälsen är sträv och mycket tät, men mjuk på huvudet. Något tunn benstomme, men lagom luftigt markavstånd. Korrekt bett och charmiga mörka läppar som syns ofta eftersom hon gärna ”ler”. Näpet och mycket feminint huvud med snälla, vackra och mörka ögon samt rikliga och ömt vårdade strävhårsattribut. Roliga och ovanligt nyanserade öron som hon kommunicerar mycket med. Huvudet bärs högt på en lång och tjusig hals. Dåligt markerad manke. Tillräckligt stark och nästan plan rygg, med för lång länd och något kort kors. Kort bröstkorg. Normalt vinklade ben med raka tassar och något långa klor. En käck, lång och hög svans som visar hur glad hon nästan alltid är.

Garbo är alltså inte extrem på något sätt. Och med tanke på vad vi ägnar oss åt är det den långa ländryggen som kan anses vara lite problematisk. Men jag gör vad jag kan för att hålla den välmusklad, det vill säga masserar och skrittränar regelbundet. Att Garbo är smidig och lite tunt byggd är enbart positivt i mina ögon.