”Detta är en tax som från dag ett har uppfostrats till att bli allt annat än taxlik”, sammanfattade en instruktör på HundCampus sina intryck efter att jag på en kurs hade visat hur Garbo och jag leker tillsammans. Exakt vad han menade har jag inte lyckats bli klok på, eftersom instruktören inte förklarade vad han anser vara ett taxlikt beteende.

Min fostran och träning av Diva och Garbo har inte på något sätt gått ut på att göra om dem till något de inte är eller ska vara. Däremot har jag försökt att förstärka och locka fram det jag har velat ha mer av och gjort allt jag har kunnat för att dämpa/ta kontroll över det som jag har velat se mindre av. Men så gör alla hundägare.

Faktum är dock att taxen är en ras som väldigt många människor tycks ha en bestämd uppfattning om. De flesta har kommit i kontakt med åtminstone någon tax och känner igen rasen på grund av dess karakteristiskt korta ben, långa rygg och alltid lika talande blick. Taxen har nämligen – och inte utan anledning – varit mycket populär i Sverige i decennier.

Så här träffande beskrivs rasen av Svenska taxklubben:
”Eftersom taxen har gjort sig känd som en mycket mångsidig ras med många olika användningsområden så kan man inte heller ha som målsättning att alla taxar ska ha likartad mentalitet. Till rastypen hör dock att alla taxar ska vara självsäkra och frimodiga utan överdrivna rädslor. Inom ramen för rastypen finns dock den oförvägna modiga gryttaxen med en god portion skärpa, den självständiga envisa drevtaxen som med skall förföljer ett rådjur upp till en timme liksom den följsamma, påhittiga familjehunden som lätt anpassar sig till ett storstadsliv om det behövs.”

Först och främst är alltså taxen en jakthund med ett mycket stort viltintresse. Från början avlades den för grytarbete, men sedan mitten av femtiotalet används taxen främst som långsamdrivande hund i de nordiska länderna. Taxen är dessutom en utmanande och inspirerande tävlings- och träningspartner samt ett härligt sällskap att dela vardagen med, så länge den får den stimulans den behöver för att må bra. En understimulerad tax är nämligen sällan rolig. Antingen roar den sig med mindre trevliga sysselsättningar, som överdrivet vaktande och larmande, eller så tenderar den att förvandlas till en uttråkad soffprydnad.

Utmärkande för taxen är att den inte avlas i syfte att samarbeta med en förare på det sätt som till exempel premieras på en lydnadsplan eller agilitybana. När taxen driver rådjur, jagar i gryt eller spårar skadskjutet vilt ska den fatta egna beslut och inte kolla med husse eller matte om det den gör är okej. Så den taxägare som vill ägna sig åt aktiviteter som kräver en lyhörd, följsam och snabb hund rekommenderar jag starkt att redan i valpåldern lära sin tax att den formen av samarbete är lönsamt och tillfredsställande.

Diva och Garbo var/är i mångt och mycket varandras motsatser, även om livsstilen och flera av deras beteenden är gemensamma: För Diva var allt på blodigt allvar, Garbo tar livet med en klackspark. Diva trivdes bäst när vi två var ensamma, medan Garbo tycker att allt blir roligare ju fler vi är. Diva älskade att jaga bollar, men Garbo kampar lika gärna. Blev det fel när vi tränade ville Diva inte vara med längre, Garbo blir däremot skitförbannad och tycker att allt är mitt fel. Diva simmade så länge hon fick, Garbo doppar sig på sin höjd. Diva gillade inte att ligga när det var blött, Garbo gillar inte att sitta när det är blött. Diva hatade att frysa och älskade sina täcken och tröjor, Garbo fryser inte i första taget och tycker att alla kläder känns som tvångströjor. Divas attityd till nya uppgifter var: Varför då? Garbos är: Kan jag väl. Divas inställning till främmande människor var: Mördare! Garbos är: Välkommen. Alla taxar är alltså inte likadana.

För mig har ordet hund alltid varit synonymt med tax. Kanske på grund av mormors långhåriga Peggy, mormors systers korthåriga Tjipp och brorsans långhåriga dvärgtax Tippan. Dvärgpudeln, samojeden och den irländska settern som också fanns i släkten när jag växte upp fick mig inte alls att vilja ha en egen hund. Taxar har däremot alltid fått mig att smälta. Lite för mycket enligt en del instruktörer som jag har gått kurs för. Både Diva och Garbo har alltid vetat precis hur de ska få mig dit de vill.

Jag älskar taxens behändiga och kramvänliga storlek. Att den vet hur den vill ha det och att den visar det. Att den är påhittig och smart. Att den är miljötålig, anpassningsbar och smidig att ha med överallt. Att den sover under täcket. Att nosen alltid är på. Att den har lätt för att koppla av. Att den har stor aptit. Att den inte är lättimpad. Att taxen lika gärna roar sig på egen hand som tillsammans med mig. Det finns nämligen alltid ett spår att följa, en grop att gräva eller en vrå att undersöka för en nyfiken tax.