Taxen är en förhållandevis frisk ras som kan bli riktigt gammal. Men det är ingen hemlighet att den har ett stort hälsoproblem – diskbråck. En ohyggligt smärtsam och ärftlig åkomma som kan leda till så kallad taxförlamning, vilket är det i folkmun använda namnet på diskbråckssymptom som är så allvarliga att de leder till att taxen blir förlamad.

Anledningen till alla diskbråcksfall är inte, som många tror, taxens långa rygg utan de korta benen, som är en medvetet framavlad skelettrubbning som kallas kondrodystrofi. Hos vissa raser, bland annat tax, ger kondrodystrofi även försvagade ryggdiskar.

För att genom aveln minska antalet diskbråcksfall har de nordiska taxklubbarna valt olika strategier. Framför allt i Danmark pågår ett projekt med ryggröntgen, som hittills anses väldigt lovande. På röntgen kan man se hur många förkalkade diskar en individ har. Och att det finns ett samband mellan förkalkningar och risken att få symtom på diskbråck, samt att förekomsten av förkalkningar är ärftlig, är vetenskapligt belagt.

De individer som uppfödarna funderar på att använda i avel ska röntgas när de är 2-3,5 år gamla, för då syns förkalkningarna bäst. Har taxen 0-2 förkalkningar är det fritt fram att avla på den. Har den 3-4 förkalkningar kan den få någon enstaka kull, tillsammans med en partner som har 0 förkalkningar. Taxar med 5 eller fler förkalkningar ska inte användas i aveln. Det totala antalet diskar är 25. Och av de taxar vars röntgenresultat har registrerats hittills hos Danska kennelklubben har närmare 80 procent förkalkningar.

Svenska taxklubben har åtminstone än så länge valt en helt annan väg, det vill säga att uppfödarna ska sortera bort konstaterade diskbråcksfall, deras valpar samt eventuellt föräldrar och syskon ur aveln. För att strategin ska vara effektiv ska svenska taxar ha fyllt tre år innan de börjar avlas på. Då är deras föräldrar minst sex år gamla och har passerat en del av den mest kritiska åldern (5-8 år) vad gäller diskbråck.

Strategin kräver att uppfödarna är öppna, ärliga och ansvarsfulla, för diskbråcksfall finns märkligt nog inte registrerade någonstans. Men så är tyvärr inte alltid fallet. Trots att Taxklubben i flera år har uppmanat taxägare och taxuppfödare att hjälpa till är det få som har rapporterat in diskbråcksfall på den för ändamålet framtagna blanketten (som finns att hämta på rasklubbens hemsida) till ett icke-offentligt register, enligt Taxklubbens ordförande Elisabeth Rhodin i klubbens medlemstidning Taxen 3/2007.

Den sista maj 2007 publicerade dock försäkringsbolaget Agria statistik som visar att diskbråck är den vanligaste dödsorsaken inom rasen. ”Av alla taxar som gick bort under tiden mellan 1995 och 2002 hade drygt 17 procent diagnosen diskbråck. Andelen taxar som avlider av diskbråck har ökat något mellan perioderna 1995-1998 och 1999-2002. Diskbråck är åtta gånger vanligare hos taxar än hos genomsnittshunden”, stod det bland annat i Agrias pressmeddelande.

Jag lät röntga Garbos rygg i januari 2007 hos veterinären och taxuppfödaren Eva von Celsing på Hvarsta hund & kattklinik. Inte för att jag hade några allvarliga funderingar på att ta någon kull efter henne, utan för att jag – främst på grund av all agilityträning – ville veta vad jag har att jobba med och var Garbos eventuella förkalkningar sitter. Samt för att jag ville bidra på det sätt jag kan till att öka dokumentationen av taxarnas ryggstatus.

Den danska veterinären Vibeke Frøkjær Jensen, som år 2000 skrev en doktorsavhandling om diskbråck hos tax och tog fram röntgenmetoden, läste av Garbos plåtar. Svaret blev K5. Garbo har alltså fem förkalkningar. De sitter i nacken och ovanför skulderbladen. Tack och lov har hon inte på något sätt visat att hon känner av dem. Förhoppningsvis kommer hon heller aldrig att göra det.

Det enda en taxägare kan göra för att minska risken för att den egna taxen ska drabbas är att köpa en tax från diskbråcksfria linjer (läs mer på Köpa valp), se till att taxen aldrig blir fet och att den har en välmusklad och spänstig rygg.

Jag masserar och skrittränar därför Garbo regelbundet, är alltid noga med att värma upp henne ordentligt före varje aktivitet och att hålla henne varm om ryggen när det är kallt. Hon får också daglig och varierad motion/träning. På grund av förkalkningarna i nacken har jag valt att inte längre använda halsband, utan sele på henne. Dessutom får hon då och då besöka den legitimerade sjukgymnasten Annika Falkenberg som hjälper mig att på bästa sätt friskvårda Garbos rygg och ryggmuskler.