Diva och jag föll på målsnöret. Det blev inget lydnadschampionat. Och ett första agilitycert missade vi med förargliga 0,27 sekunder i Piteå en månad innan hon dog. Inte heller hann vi starta i högre klass spår och testa hur de för oss nya bruksmomenten funkade på tävling:

Skulle Diva hinna hitta åtminstone två föremål, trots sitt entusiastiska ringande och spårande i den enorma uppletanderutan? Skulle hon fixa funktionärerna under framåtsändandet? Hur stor båge skulle hon springa i, med den för en taxmun så långa tungapporten? Och skulle hon backa för mycket under skallgivningen?

Det får ingen av oss veta. För natten till den 21 augusti 2004 dog världens bästa Diva i sömnen, tätt intill mig i sängen, efter att hon hade insjuknat i magsjuka ett dygn tidigare och blivit hemskickad av en enligt Veterinära ansvarsnämnden ”försumlig” veterinär på Djurakuten.

För mig var Diva naturligtvis inte bara en tävlingspartner, utan framför allt en otroligt inspirerande sambo och bästis. Hon var med mig överallt – hos frissan, när jag shoppade och när jag jobbade. Första gången hon var på bio var hon bara några månader gammal. Dokumentären som visades heter ”Falkens öga” och Diva är nog den mest hängivna tittare som den filmen någonsin har haft.

Ingen kunde ha lärt mig så mycket som Diva tvingade mig till. Varken om mig själv eller om hundar och hundträning. Diva var en allvarlig, rädd och misstänksam dam med starka åsikter om vad som är värdigt, rimligt och naturligt. Men hon var absolut inte omöjligt. Så länge jag bara kunde svara på frågan ”Varför då?”, var hon villig att testa det mesta. Och just den ständiga utmaningen var en av anledningarna till att vi förstod varann så väl och hade så himla kul ihop.

Allra bäst mådde Diva när hon fick jaga bollar på Långholmen. När hon fick plöja fram i utmanande spår. När hon fick simma hur länge hon ville. När det var stekhett och hon kunde sola magen. När hon på fester fick sitta mitt i soffan och käka ostbågar. Eller när hon fick gå på upptäcktsfärd på nya platser.

Hon var absolut ingen fajter. Minsta lilla motstånd och Diva gav upp, förutom i spårskogen eller uppletanderutan där hon kunde hålla igång hur länge som helst. Det värsta hon visste var att frysa, när det skvätte på magen och att ha ont. Främmande människor var livsfarliga, om de inte hade minst en egen hund med sig. Och för Diva var det fullkomligt obegripligt varför hon skulle göra något som någon annan än jag sa till henne. Å andra sidan behövde jag aldrig någonsin tvivla på vad hon tyckte eller hur hon mådde.

Trots att Diva bara blev 6 år och 10 månader hann vi två uppleva otroligt mycket tillsammans. Men jag vet att Holly drömde om att få henne att leka, om så bara för en kort stund. Och att Axa skulle ha vrålat av glädje om hon någon gång hade fått köra en hel hoppklassbana sida vid sida med Diva.

Det känns fortfarande helt obegripligt, fruktansvärt sorgligt och mycket orättvist att Divas tid tillsammans med oss som älskade henne så innerligt blev så kort.