Egentligen avskyr jag att tävla lydnad. Men jag tycker att det är roligt att träna på momenten. För att träningen ska bli bra, regelbunden och leda till någonting behöver jag dock ha ett mål. Därför tävlar jag också.

Nä, det där är inte hela sanningen. Av någon anledning är jag också så dum att jag vill bevisa att det går att komma någon vart med en tax. Många tror nämligen felaktigt att det är omöjlig att uppfostra eller att få en tax att vilja samarbeta.

De taxägare som inte ens orkar försöka brukar citera den över 100 år gamla ”sanningen”: ”Kommer kallad men ej strax, ty född till slav är ingen tax”. En dålig ursäkt myntad av friherre Axel Klinckowström, initiativtagare till Svenska taxklubben. Det finns nog inget uttryck jag avskyr mer. För har man den inställningen går det så klart inte att skapa en vettig relation med sin tax.

Som tur är har Garbo inte förstått innebörden av de bevingade orden. Hon tycker att det är urkul att lära sig nya saker. Det spelar i stort sett ingen roll vad vi gör, så länge Garbo får leka med matte är hon nöjd. Och en sak är säker – hennes svaga sidor på lydnadsplanen beror definitivt mer på mig än på henne.

Visst, det är svårt att få till ett snyggt fritt följ med en liten hund, eftersom det är knivigare för dem att hålla en jämn position. Garbo har dessutom en fet matte, vilket inte gör det hela lättare för henne. Men hade jag bara tyckt att det var roligt att nöta och finslipa på det evighetslånga och nervösa momentet hade vi med stor säkerhet varit betydligt bättre på det än vi är i dag. Och det hade nog inte tagit hälften så lång tid som det gjorde att få Garbo att förstå vad det hela går ut på.

De moment som vi tycker är roligast är skickmomenten. Självklart är det i de sammanhangen en styrka att taxar gillar att få uppdrag och att jobba på lite avstånd. I alla fall så har båda mina gjort det.

Jag började träna Garbo i mycket tidig ålder. Hon var faktiskt bara nio veckor när jag klickade in beteendet att hon skulle gripa teskedar. Diva gillade inte alls att hålla i metallapporten och jag ville inte få samma problem med en hund till.

Nästa sak Garbo fick lära sig var ”stå”. Diva slog gärna ner rumpan i momenten som inkluderade ståposition, så jag tyckte inte att jag behövde förstärka Garbos sittande i första taget. Jag menar – finns det någon tax som inte sätter sig så fort den får chansen? Jag började även tidigt med att shejpa fram ett snyggt ”lägg”. Det är jag otroligt glad för i dag. För ett snabbare läggande och tryggare liggande än Garbo har i de flesta sammanhang är nog svårt att få till. Däremot sitter hon inte alltid i halterna. Så går det när matte tror att hon vet vad hon gör.

Tyvärr hade jag samma otur på Garbos debuttävling som på Divas – det dök nämligen upp ett rådjur i en buske precis bredvid oss. Och uppspelta Garbo tappade koncentrationen totalt. Men fram till dess hade hon uppfört sig ungefär som jag hade förväntat mig, det vill säga som på träning.

I augusti lyckades vi bli uppflyttade till lydnadsklass III, trots en hel del strul på grund av att jag hade fasat ut belöningarna lite för snabbt. Garbo går inte ner sig, som Diva gjorde, utan blir snarare mer och mer uppvarvad och talar väldigt tydligt om när och var i momenten hon brukar få sin boll kastad eller en godbit. Som tur är bekymrar hon sig inte alls om funktionärerna, till skillnad från rädda Diva som i början inte vågade vända ryggen åt dem.

Nu har Garbo och jag börjat nosa på momenten i trean. Våra favoriter är så klart apporteringarna och rutan.