Det bidde en dvärg. Vilket inte det minsta konstigt. Chaplins mamma är en liten strävhårig normaltik med dvärgpappa. Och Chaplins pappa är en korthårig dvärghane med kaninkullsyster. Jag hoppades ändå att Chaplin skulle bli en liten normalstor tik, men framför allt ville jag inte ha en så gigantisk tax som många av dem man ser på utställningar. De kan inte vara lätta att vända på en agilitybana och det är inte direkt på raksträckorna som man kan tjäna tid med en tax. Så jag chansade.

Och även om det lär bli svårt för henne att göra agilitykarriär vill jag så klart inte byta mitt lilla pyre mot någon annan. För både Garbo och jag avgudar snälla, tålmodiga, lyhörda, artiga, entusiastiska, jaktgalna, knarrande och fjompiga Chaplin. Till och med när hon gömmer sig bakom möbler för att jag tar fram selen. Hon är nämligen sällan svårövertalad, utan pigg på det mesta. Att det är superkul med agility har hon hajat för länge sedan. Likaså hur häftigt det är att spåra. Nosarbete är ju livet för en tax. Stor som liten.

Vad vi ska hitta på i framtiden får vi se. Först och främst ska vi iallafall försöka att komma igång på allvar med agilityn. För jag har ännu inte helt gett upp att få flyt på tävlingshöjd. Men det är inte lätt. När hindren är maxade är de 75 procent högre än Chaplin. Jag hoppas också att vi så småningom får ihop några freestyleprogram. Kanske kör vi även de lägre lydnadsklasserna. Det skulle nog Chaplin tycka var kul. Särskilt om hon får klura ut själv vad hon förväntas göra. För hon är definitivt en tax med huvudet på skaft.