Varken Garbo eller jag är några optimala deltagare i bruksprov. Jag är för långsam i skogen och Garbo har lite för stort viltintresse. Hindret är högt i högre och elitklass (50 cm) och uppletanderutan är gigantisk (50 X 50 m) att leta igenom för den som har taxben.

Men vi kämpar på. Och har hur roligt som helst under tiden. Hur långt det räcker får framtiden utvisa.

Därmed inte sagt att det inte funkar att tävla bruks med en tax. Hade Diva fått bli äldre, och om vi hade lyckats pricka in bra dagar vid tävlingstillfällena, tror jag nog att hon hade kunnat bli uppflyttad till elitklass spår åtminstone. Hon hade till exempel inga problem med hinderhöjden, stegen eller uthålligheten.

Däremot var jag orolig för att hon skulle hänga upp sig på funktionärerna under framåtsändandet och att hon inte skulle lyckas pricka in mitten på tungapportspinnen. Eller – värst av allt – att hon skulle bakspåra. Vi var alltså startklara och anmälda till vår första högre klass spår-tävling när hon hastigt dog.

Att spåra är superkul och så klart inga som helst problem för en tax. Däremot är det svårt att stå emot all färsk viltstörning. Och att hinna runt spåret inom maxtiden. Särskilt när det är en klumpedunsa som håller i linan. Dessutom har jag inte lyckats få Garbo att älska spårpinnarna än. Hon markerar dem nästan alltid, men inte med någon större entusiasm. Istället ser hon ut som om hon blir störd i sitt älskade spårarbete.

För tillfället tampas vi med lydnadsmomenten i lägre klass, främst krypet. Favoritmomentet är framförgåendet. Det gillar vi båda att träna, antingen på appellplan eller på promenader. Vi har även testat på lite framåtsändande och Garbos beteende lovar gott. Det känns som om jag har igen en del från agilityträningen i det momentet.

Det jag tycker är häftigast att träna av bruksmomenten är uppletandet. Det är ljuvligt att studera hunden när den arbetar målmedvetet och till stora delar självständigt. Om jag nu ser Garbo i terrängen vill säga. Det är inte det lättaste, eftersom hon är både liten och viltfärgad. Men jag strävar efter att vi ska få till ett bra uppletande.

Eftersom jag aldrig lyckades få Diva att helt sluta spåra och ringa i avvallningen försökte jag börja träna framåtskick med Garbo när hon bara var fyra månader. Även om jag hade lärt henne att apportera föremål innan dess kan jag inte påstå att hon hajade mycket. För hon kunde knappt ta sig fram utanför stigarna i skogen. Men jag ville att hon redan tidigt skulle förstå att ibland ska man faktiskt arbeta med hög nos och vindvittring. För till skillnad från många förståsigpåare är jag inte alls säker på att det alltid är lättare att få upp än ner nosen på en hund. Åtminstone inte på en tax.

Tack och lov spårar inte Garbo i uppletanderutan. Däremot kan jag tycka att hennes uthållighet inte alltid är vad den borde vara. Men vi jobbar på det. Jag försöker öka hennes motivation för att söka och komma in med föremål, även när det tar emot. Men hon har en tendens att börja leta efter mer spännande dofter (läs viltdofter) om terrängen är kämpig och föremålen svåra att hitta.