Garbo är född till att bli agilitystjärna. Redan från början verkade det mesta på agilitybanan vara något som hon upplevde som helt självklart. Så jag har inte behövt lägga någon energi alls på att övertala henne att agility är något av det roligaste som finns och att det är meningen att det hela tiden ska gå så fort som möjligt.

Hennes styrka är att hon är både självständig och följsam, att hon vet exakt hur hon ska ta hindren oavsett var jag befinner mig, att hon kan ta oerhört snäva svängar och att hon är duktig på att själv se banans linje. En del av egenskaperna är medfödda, andra mycket medvetet inlärda.

Visst har hon haft det betydligt lättare än Diva. Redan när jag skaffade Garbo så visste jag ju vad målet med träningen var. Och jag hade en idé om hur vi skulle nå dit. Så de värsta nybörjartabbarna har hon åtminstone sluppit.

Sin första tunnel tog hon när vi egentligen bara var åskådare på en kurs som jag skulle ha gått med Diva. Då var Garbo åtta veckor. Under sin första vinter lärde jag henne sedan att springa framåt i full fart, att stanna kvar och vänta på min inkallningssignal och att det är himla kul att stå 2 + 2 (det vill säga med fram- och baktassarna i olika höjd eller på olika underlag). Vi tränade på plankor, mattor, trottoarkanter, i portuppgångar och trappor. Garbo tror faktiskt fortfarande att Stockholms innerstad är en gigantisk agilitybana.

Hinderträningen kom vi igång med när Garbo var närmare nio månader. Redan efter några få träningspass kunde jag börja handla henne lite mellan hopphinder och tunnlar. Hon hajade direkt vad både bakom- och framförbyten gick ut på. Det krävdes inte mer än fem-sex klick förrän hon hade förstått hur däcket ska tas. Slalom körde jag med bågar, vilket jag tycker passar taxen utmärkt eftersom de flesta individer vill jobba så självständigt som möjligt. Och på A-hindrets nedfart valde jag att använda ett snöre som hon skulle huka sig under. Den långa ryggen i kombination med de korta benen gör nämligen 2 + 2-beteendet väldigt svårt och farligt på ett så brant hinder.

Det enda hinder som Garbo tyckte var lite problematiskt var faktiskt långhoppet. Hon gav sig sjutton på att det var ett kontaktfältshinder, men lyckades aldrig komma på hur hon skulle kunna ställa sig 2 + 2 på det. De där jäkla trädelarna välte ju hela tiden.

Garbo tävlingsdebuterade nio dagar efter sin artonmånadersdag med att vinna agilityklass I och komma tvåa i hoppklass I. Inte illa.

Ändå var jag långt ifrån nöjd. Med mig själv alltså. Jag, min idiot, inledde Garbos agilitykarriär med att släppa igenom flera tjuvstarter. Och det har jag fått sota för. Himmel, vilken tjuvstartare hon är. Eller har varit, tror jag nog att jag vågar skriva i dag. För det verkar som att jag äntligen har fått bukt på problemet. Nu får hon helt enkelt inte köra om hon inte väntar på min startsignal.

Tio månader efter sin tävlingsdebut blev Garbo historisk när hon lyckades komma trea i agilityklass III och bli den första – och hittills enda – tax som har tagit ett svenskt agilitycert. Och påskhelgen 2008 blev hon svensk agilitychampion. Det är jag så klart himla stolt över.

Likt de flesta andra som jagar land och rike runt helg efter helg för att få uppleva ”perfekta” agilitylopp kämpar jag ständigt för att bli en bättre handler, finslipa hinderutförandena och få snävare och kortare vägar. Och Garbo är hela tiden med på noterna till hundra procent.

Se själv. De understrukna resultaten nedan är länkade till filmer på loppen.